Zakk tänkte nog samma tankar som mina vänners fjortonåriga dotter Anna, den gången vi såg Fantomen på Operan och ridån gick ner. - Är det redan slut?

Vägen till elit har varit lite krokig. Förra säsongen gick ju helt bort på grund av halsproblem och ständigt återkommande svansproblem. Nu är tonsillerna borta och svansen har vi fått ordning på med chiropraktorhjälp och noggrann skötsel.

Zakk fick sin första etta i öppen klass i april på Broprovet. Provet därefter, slarvade jag bort den andra ettan genom att glömma bort var den ena vattenmarkeringen låg. Det är inte alltid helt lätt med "retrievervatten" med alla små flytöar, stubbar, grenar och träd som sticker upp ur vattnet. Det var en mycket bra och kostsam erfarenhet. Den missen ville jag inte göra om igen.
Eftersom jag ofta arbetar helger så har jag inte möjligheten att tävla så ofta. Då blir det extra kostsamt med slarv. Nu har jag medvetet arbetat mycket i sommar för att kunna tävla i september förutom den andra helgen då jag ska arbeta i Norge.

Det var Åke Liedgren som dömde Hallstavikprovet och det gjorde han med bravur. Det säger jag inte enbart för att det gick bra för oss utan därför att Åke är lugn, trygg och skapar en trevlig och glad atmosfär på sin ruta.

Den sammanfattande kritiken löd: En hund som besitter alla de egenskaper en utmärkt retriever ska ha. Arbetar dessutom sig igenom hela prövningen på ett förtjänstfullt sätt. Etta och med hederspris.

Den roligaste kommentaren fälldes bakom min rygg, på söket, av skrivaren Bettan Sahlin: - Tur att det är blött i gräset för att annars hade det nog tagit eld. Så är det nog! Zakk är "mycket hund" och kräver mycket noggrannhet och eftertanke i träningen. Den dagen kommer säkert när det går åt pipsvängen men den dagen, den sorgen.
Jag har en liten svart Ferrari som jag älskar och som gläder andra med sin oförställda entusiasm. Elit nästa!