Oavsett goda intentioner när vi skaffar valpen är det inte alltid det går som vi tänkt oss. Som i Drives fall, en schäfer på 1,5 år som blev lite för mycket för sin familj. Nu är han tillbaka i barnkammaren hos sin uppfödare Ingrid Bahlenberg.

Ingrid hörde av sig för ett par dagar och berättade att nu minsann, hade hon fått något att bita i. Vi bestämde att vi skulle ses idag. - Drive behöver On/Off-träning, utbrast Ingrid med eftertryck.


Första intrycket är att Ingrid hunnit göra en hel del med Drive under den vecka hon haft honom. Han klarar att ligga nästan helt stilla under tiden vi hälsar på varandra. När Drive väl hälsar gör han det intensivt men kort, för att i princip omedelbart rikta sitt intresse mot omgivningen. - Finns det något roligare längre bort kanske?

Jag satte mig på golvet och lekte ping-pongleken som jag beskrivit i Kontaktkontraktet. Enkelt uttryckt går den ut på att skapa en enkel och rolig inkallning genom att slänga godbitar kors och tvärs. Omedelbart Drive sög i sig godbiten, ropade jag på honom och langade iväg en ny godbit bortom mig själv. På det viset sprang han förbi mig, fram och tillbaka. Själv fungerade jag som mittstolpe och kastare. Den leken löste definitivt isen mellan oss. Tanten var ju hur kul som helst.

Jag fortsatte med att leka "indianen". Skulle han med hjälp av leken snabbt se mig som en resurs?
Jag provade att dra mig bakåt, rundade en stolpe, smög på honom och Drive började garva. Det här var en kul typ, tycktes han tänka.

Vi lekte "Indianen" med ett föremål. Jag höll mig undan, snurrade runt på stället, fintade bort honom. Effekten lät inte vänta på sig. Drive jagade efter mig i en yster lek med leksaken i munnen och ville verkligen att jag skulle ta föremålet. Istället knuffade jag lekfullt till honom med en glad röst när han kom riktigt nära mig för att direkt hoppa ett par steg bakåt. Drive kom farande på nytt som en projektil. Det här var ju störtlajbans!!!

Vi drog i leksaken åt varsitt håll men jag avslutade med att ta Drive i halsbandet och flytta mig in till sidan av honom. Jag smekte honom lugnande. Det tog inte lång stund förrän Drive hade släppt leksaken. Jag inväntade att han stod stilla utan att dra i halsbandet. Då gav jag Drive "varsågod" till leksaken och sedan lattjade vi på nytt.
Det är så lätt att vi i all välmening, med ett stökig, vuxen hund blir åtgärdare och förbudsivrare. Hur ska då hunden se oss som en resurs? Strunta i kommandona men utveckla belöningssystemet genom leken. Ställ krav i leken istället för runt kommandon.
Artikeln om belöningssystem finns att läsa i Brukshunden nr 1 2012. Jag ska även lägga ut den på min hemsida under artiklar. Ska jag tillägga att jag blev lite kär? Hade jag inte haft Zakk så hade jag nog haft en grå schäferkille liggandes på mina fötter just nu.

Ps. Drive drar som en bandhund i kopplet. Undvik konflikter genom att istället byta ut halsbandet mot en haltisele som gör att hunden inte kan dra så mycket. Lägg Krutet på rätt ställe och inte på gamla tidigare invanda konflikthärdar.