Jag promenerade förbi klubben idag och gjorde en liten avstickare in på appellplanen för ett framåtsändande, skall och stegklättring.

Av någon anledning har jag "glömt" att träna stegen, vilket resulterat i att Zakk de få gånger jag försökt tyckt att jag kan gå på själv. Däremot har han med lätthet klättrat över den lilla träningsstegen.
Efter framåtsändandet, som gick bra, gick jag fram till stegen och bad Zakk klättra - utan föregående halt.
- Är du verkligen säker att det här är en bra idé, säger Zakk efter fem pinnar och hoppar ner. Jadå, svarar jag med blicken framåt och mod i barm. - Vi gör det en gång till! Då klättrar den lille jycken upp, kanske väl fort till en början och går stadigt över alla pinnar förutom de fem sista.
Seså, nu var det klart!! Nu ska vi bara börja finputsa de sista fem pinnarna. :-)
 Jag har litat på att Zakks inneboende styrka ska göra att han själv ser utmaningen med att gå över stegen, utan att jag ska behöva träna honom steg för steg. Jag upplever att det ofta riskerar att skapa negativa associationer till stegen. "Det här klarar du lätt", har varit min paroll de få gånger jag provat. Hoppar Zakk ner så hoppar han, vilket han gjort efter ett par pinnar på vägen upp. Däremot har Zakk sprungit alla agilityhinder utan tvekan.

Vi avslutade vårt tiominuterspass med ljudgivning med en extern belöning utkastad fem meter framför honom. Jag la till lite störningar under tiden Zakk skällde. "Tomat", "solsken" och andra nonsensord som han gick på till en början och tystnade. Nytt skallkommando och när Zakk inte avbröt skallgivningen trots mitt "kackel" så fick han sitt efterlängtade "varsågod" och kunde rusa iväg till den älskade bollen.
Gull och gos sittande på appellplanen blev avslutning på ett kort och bra träningspass.

Trevlig helg!