Eva Bodfält Education
Eva Bodfält Education
Eva Bodfäldt och Jacken
Eva Bodfäldt och Jacken

måndag 21 juni 2010

Unghundsderbyt 2010

En grov uppskattning, utan att titta i startlistan, är att ca 75 % av de startande hundarna bestod av svarta jaktlabbar.

Flattarna kom som goda tvåor. Jag såg en golden som fördes av Lasse Jonsson, retrievervärldens nestor och en av de allra första som förde jaktlabrador på prov (tror jag ).

Jag överlämnar ordet till Jens Palmqvist eftersom han på ett väldigt trevligt och underhållande sätt skrivit om tävlingen. Varför gå över ån...... Tack Jens!

Istället berättar jag om Zakks och min första start på ett WT. Maxpoängen på varje station är 20 poäng och lägst 0 och avstånden mellan hund och den kastade apporten mellan 40 - 100 meter.

Det var två starter, en klockan 08.00 och en senare start klockan 10.00. 127 hundar kom till  start. Jag och zakk startade i den första gruppen och fick börja på station 3. Det var ca 100 - 200 meter mellan varje station. Ni kan ju själva gissa hur många skott som avlossas under en dag  till 127 hundar: 5 x 127 = 635. Till det ska plussas ytteligare 10 skott för finalhundarna. För den hundägare vars hund är skotträdd, framkallar säkert siffrorna kalla kårar längs ryggraden.

De flesta retrieverägare dras med motsatt problematik - hundarna har alldels för höga förväntningar på att skott leder till att få springa och hämta en apport. Träningen ligger snarare på att lära hunden att inte smälla av av förväntningar så fort det skjuts.Zakk är inget undantag,  - vardå, vardå, VARDÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ ??????????????????? Ögonen far som pingpongbollar och huvudet far fram och tillbaka som vilken entusiastisk tennispublik som helst.

Vid den första stationen och på en angiven plats, fick jag koppla loss Zakk och därefter gå fot ca 20 meter till startpunkten. Därefter sköts det ett skott och en dummie kastades. På sätt och vis är det ju en enkel match för en hund att se var någonting kastat faller, men klurigheten ligger i att hundarna lätt felbedömer avståndet när terrängen på väg ut till apporten förändras.

Hundarna lätt "går för kort" och börjar söka på fel avstånd. På den första stationen var det ett stråk i mitten ca 40 meter ut, som många hundar fastnade på. I det läget måste föraren bedöma om han/hon ska övergå till att med pipa och handtecken hjälpa hunden att snabbt hitta ut till apporten. Maxtiden hunden får jobba på en apport är inte mer än 2 minuter vilket är en väldigt lång tid om hunden spikar markeringen, men känns som en sekund i de fall man som förare tvingas dirigera hunden.

Beslutet om att dirigera hunden kan stå en än dyrare, eftersom varje olydnad i dirigeringen ger minuspoäng. Den ständiga fråga är naturligtvis, - ska jag styra, ska jag inte styra......vilket är den ständigt centrala frågan i all retrieverträning. När, var och hur ska jag ingripa och när ska jag hålla klaffen?

Nå, tillbaka till Zakks och min prestation på den första stationen med nummer 2. Zakk spikade den och glädjande nog så valde domaren på den här stationen att utse Zakk till dagens bästa hund (på sin station). Zakk spikade området och jobbade fint i vind och kom snabbt tillbaka med dummien. Zakk har ett väldigt bra fotgående vilket säkerligen påverkade betyget. 20 poäng och full pott.

Därefter gick vi över och satte oss i kön till den fjärde stationen. Kön till varje station var för övrigt den ständiga följeslagaren under dagen. Väntan, väntan och återigen väntan. Två minuters jobb och sedan ny väntan. Det är definitivt en tävling för supersociala människor. Det finns väldigt gott om tid för samtal .

Station nr 4 spikade Zakk inte alls och det är tveksamt om han verkligen såg nedslagsplatsen. Han sökte i allt vidare cirklar och jag bestämde mig för att dirigera honom till nedslagsplatsen. Det blev inget kanonresultat utan vi gick därifrån med 14 poäng av 20 möjliga.

Station 5 bestod av en vattenmarkering genom vass. Det var sk "springvatten", vilket innebär att det är för grunt för att simma genom. Svårigheten låg i, att det i mitten fanns en område med vass som många hundar felaktigt stoppade vid och började söka av, istället för att springa rakt igenom och vidare till apporten som låg ytterligare 20 meter längre ut i nästa vass. Allting ser ju väldigt enkelt ut när det går bra! Zakk spikade markeringen och sprang samma väg hem dvs genom vattnet. 20 poäng och full pott!

Sedan är min teori att det blev lite för mycket för Zakks unga hjärna. Jag borde ha gått ifrån provplatsen och låtit honom "blåsa ur sig" under en promenad. Istället satt vi snällt och väntade. Märkligt hur man ändrar sina beslut om hur man ska göra, istället för att hålla fast vid den plan som jag från början hade bestämt.

Nåväl, på station 3 "knallade" Zakk och stack iväg utan mitt kommando. Det ses inte med blida ögon! Jag kallade omedelbart tillbaka honom med skadan hade redan skett. 0 poäng!

Vi gick iväg till station 1 som för min och Zakks del innebar den sista stationen. Den enklaste som en del uttryckte sig, men om man är trött i mössan är ingenting enkelt. Zakk markerade nedslagsplatsen ca 75 meter längre ut men orkade inte "ligga i" och följa upp vittringen i området utan började ta allt vidare cirklar. Med facit i hand skulle jag kanske blåst ned honom blixtsnabbt. Som det nu var så blev cirkeln alltför stor och när jag blåste stoppsignal och skickade honom på ett "ut" blev skicket snett och vint och jag valde att kalla in och avbryta. 0 poäng igen.

Resultatmässigt blev det ingen hit, men jag förstår bättre vad ett working test innebär och det blev en bra träning. Jag är också nöjd med att Zakk inte fick vinst av att hämta in apporterna på de stationer han nollade utan att jag istället avbröt honom. Samma kriterier som under träning. Dessutom påverkade det inte mig mentalt utan jag kan med framitden i sikte se fördelen med att han inte fick vinst av att hämta en apport, på ett felaktigt sätt under en tävling.



Zakks resultat, 0, 20, 0, 14, 20
.

Grattis! Vinnare på Unghudnsderbyt 2010 blev Annika Ahlbaum med Andvikens Sound of Silence

Ett stort grattis till min uppfödare Anne Nerell, kennel Stenbury, som med Zakks syster Susa kom fyra!

Trött kille som tyckte att Caroline tog alldels för stor plats.

Vi grillade fantstiskt kött och fantastiska korvar från Taylor & Jones. Tack David!

Marie med grillspett.

 

Imorgon ska jag berätta om vattendirigeringskursen vi gick för farmor Birgitta Staflund.

7 kommentarer:

Maria sa...

Kul att läsa om er tävlig :)
det är inte alltid lätt för unghundarna.. och jag tycker det är så svårt för jag kan inte dirigera Kiwi höger eller vänster än, det funkar bara ibland. Ut funkar bara.. och pipan så klart.. Så man vill ju inte gå in och störa för mkt.. Valde oxå pga detta att bryta på en station.. ist för att förstöra..
men det var kul iaf.. Och man måste ju lära sej hur hunden funkar i tävlingssituationer :D När en annan blir nervös.. :D
kul att se dej..
ha det gott
Kram från mönsterås!

pia Nowell sa...

tack Eva, interesant lasning.bra gjort!!!

Åsa sa...

Så härligt du skriver och va kul att få ta del av dina tankar i tävlingssituationen - två fullpoängare är riktigt snyggt!!!

Eva o Kasper sa...

Tack för den utförliga förklaringen om ett WT. Zakk gjorde ju bra ifrån sig på första halvan, det är gott nog att bygga vidare på. Bra gjort av er!

Githa sa...

Snyggt gjort Eva, att inte tumma på kriterierna, bara för att det är en "viktig" tävling. Det är så lätt att tänka att man ska göra så - men ack så svårt i en tävlingssituation. Grattis till domarens val!

Annelie & Kevin sa...

Oj vilken spännande läsning! Tycker lill- Zakk och du var superduktiga!

Titti sa...

Haha jag förstår precis. Minns Vilde förra året på sista stationen. Ett rött streck som for omkring som ett jehu utan hjärna. Klart att dom är trötta efter allt pangande o ny konstig miljö, dom små prinsarna!!

Skicka en kommentar



Eva Bodfäldt Education
Elektravägen 31
126 30 Hägersten
Tel 08 - 571 447 00
info@evabodfaldt.com