Jag hoppas att du har det bra där du är, Kuling. Livet det sista året blev inte lätt, vare sig för dig eller mig. Hur ett par förstorade spottkörtlar och huvudskakningar drygt ett år senare innebär slutet på ditt korta liv är svårt att förstå. Sjukdomen som bland annat orsakade att du fick ont i öronen, trots att det inte syntes någonting vid alla undersökningar och prover som togs.

Du blev som en bakskygg häst. Öron ständigt känsliga för ljud. Under hösten kvackade jag själv med att ge dig en antibiotika kur på 20 dagar. Jag tyckte att du tillfälligt blev bättre, men kanske berodde det på att jag slutade upp med att träna dig. Du fick bli en promenadlabrador. Det passade inte dig speciellt bra - en ambitiös kille med kepsen på sne och med ett ständigt garv på lut. Någon riktig kille med pondus blev du aldrig. När du var liten sprang du omkring på korrugerad plåt och busade - för att det lät så kul! Imorse när du fick din lugnande spruta, stod du med plyschanden i munnen medan Pia höll emot i den andra änden. Det såg så kul ut mitt i det sorgliga, dragandes åt ditt håll allt medan benen vek sig under dig. Att släppa taget om anden var inte att tänka på. Dina sista andetag tog du med anden i munnen, liggandes i mitt knä. Nu, är du och anden spridda för vinden på din favoritplats.